den här dagen är inte särskilt mycket gråare än någon annan, man anar små ljusfläckar bland molnen och mina strumpor har precis torkat från morgonpromenaden. dock känner jag att jag måste ta och klaga lite. det första fenomenet som får en känga är perforeringar som inte fungerar. skulle precis öppna ett paket couscous och vredgades över att det var samma visa som alltid: perforeringen fyllde ingen funktion alls, istället blev det ett fult, ojämnt, alldeles för stort hål i kartongen. särskilt irriterande är det när det är en remsa som förväntas lossna, t ex fryspaketen med bär. en nära relaterad släkting är tejpbitar. det är så otroligt irriterande att dra loss en tejpbit från en rulle och den inte blir jämn. nej då, den ska minsann jävlas och självdelas spontant för att avslutas i en spets. tejphora! den andra saken jag ska klaga på är östersunds trafikattityd. jag har bott i stockholm, göteborg, flen, katrineholm, linköping, norrköping, malmö och vikingstad. ingen annanstans än här i det gudsförgätna östersundet har jag upplevt än sån jobbig biltrafik. de är fanimej överallt och gasar, så fort man går utanför dörren blir det hela-havet-stormar bland bilar och hundskit. pricken över moset är de "härliga gamla människorna" som gjort trottoarerna till sitt privata territorie, de fullkomligen vägrar flytta på sig och jag måste alltid gå ner i gatan för att de ska få gå mitt på det vita strecket, och vilka claimar gatan, jo bilarna! jag menar, ok om man har rullator eller går på kryckor eller nåt, men det här är rent jävelskap. och då ska jag inte ens gå in på gamla-människor-som-helt-ogenerat-tränger-sig-före-i-alla-kategorier-av-köer.
den tredje saken jag ska klaga på är folk som saknar vanligt förnuft. åka rulltrappa, välja riktning, gå vidare. det låter väl ganska logiskt? men nej då, i domushuset kliver man av rulltrappan med folk bakom sig (läs jag), STANNAR och ställer sig och ser sig omkring. why god, why?! fattar inte...

phu, nu måste jag kompensera detta gnällande med lite gooood: jil scott är så bra! har haft skivan i ateljén och inte varit där på länge så jag hade glömt bort den. nu sitter jag och njuter och headnoddar. jag har sytt allt som ska sys färdigt, kommit upp med en bra idé på toalettgraffiti i blivande lägenheten, fått en del respons på bokprojektet, handen har blivit bättre efter lite iprenknaprande. it's all good.

Hahahahahaha!!!

det är väldigt gott med vatten ikväll. det kan med stor säkerhet ha att göra med att jag äntligen fått nånting gjort i ateljén. efter en seg dag i lägenheten packade jag väskan full med skivor och teckningar och traskade iväg till det lilla kyffet. två dukar blev påbörjade medan jag lyssnade på radio. det handlade om speglar. genom att ta tid på mig i färgblandningsprocessen upptäckte jag hur förmågan började komma tillbaka, jag lyckades överföra idén till duken. det var i själva verket innehållet från en skabbig tub med fulfärg som fick det att vända. jag kommer inte ihåg namnet nu, men det var en hel del brunt i det röda, brännt. det enda som fick mig att backa mot ilskan för några gånger var det hiskeliga missljudet från gamla amerikanare och mc:s som smattrade förbi mitt öppna källarfönster. raggare är ett jävla pack alltså. vad vill de egentligen?

äntligen har jag satt igång bokprojektet jag funderat över hela våren. efter en veckas blues fick jag lusten tillbaka, mailade ut det första steget i processen till olika organisationer. det har inte ens gått ett dygn, det är dessutom lördag, men jag sitter otåligt och väntar på respons. mina storslagna planer, vågar inte uppmärksamma deras omfång närmare, peppar peppar ska hålla mig borta från kanten. kanske måste tempot hållas för att inte köra i diket. oh, dessa vackra metaforer. jag är bäst i världen, kaviarmackor och sienna, inget kan stoppa mig nu.

jag måste slänga fyra kravbananer bara för att jag tycker det är så äckligt när de blivit brunfläckiga. jag tycker faktiskt inte om bananer särskilt mycket över huvud taget, vet inte varför jag köper dem.

om en månad flyttar jag tillbaka till bergsjön. jag slår bort tankarna om inbrottsrisk och fönsterkross (den ligger i markplan) och fantiserar om väggfärg, möbler, funktionalistisk inredning, fylla frysen med mat, leva loppan på balkongen, locka in katter som en tossig kulturtant, bo kvar, leva där, stanna. bärrrshönnn, va du e vacker! morgonskogen, bergsjöpuben, sjön, galaxens djurgård... och jag och mathias ska träna på geråshallen, ha! det ska bli så oerhört skönt att komma tillbaka. dricka öl i mias och anna karins ateljé, titta på filips guldrum, fynda på 2:a långgatans skivhandel, promenera via svingeln till gamlestan, besöka jungfruborgen, bre ut sig i slottsskogen, sommarkväll i vasastan. och så ska jag få gå i skolan på göteborgs universitet.

matilda och stina har format äkta kärlek och bör hyllas i det oändliga för detta. check it out: www.aktakarlek.se

tiden är så knapp!

både jul och nyår har passerat med råge och jag är tillbaka i östersund efter lite kringresande i hemtrakterna. kära vänner har återsetts, svårigheter har genomgåtts och förvirringen har tilltagit. under de senaste dygnen i stockholm låg jag i feber till sängs hos josefin på brännkyrkagatan och hostade dag som natt. nu har jag svalt bisolvon tre gånger om dagen i en vecka och är fortfarande helt slemmig i halsen. mitt immunförsvar har helt kollapsat. sedan jag flyttade upp hit till jämtland har jag haft feber fem gånger samt halsfluss för första gången i mitt liv. jag som aldrig var sjuk förr. nu har jag slutat röka och testar med en vit månad för att se vilka förändringar som kan tänkas inträffa. min misstanke är att jag brukar lika mycket alkohol som de i min omgivning jag gnäller på. mitt smörgåsbord av åkommor grundar sig nog när allt kommer om kring i det faktum att jag aldrig sover. tre timmar per natt är regel, föregånget av timtals vändande och vridande på varierande underlag, alltid lika obekvämt eftersom hjärnan aldrig vill koppla upp sig på drömnätet. jag gick till och med till optikern igår, mitt premiärbesök, eftersom ögonen värker under förläsningarna. min syn diagnostiserades som perfekt och jag blev besviken, för svaret uteblev. men det är väl den uteblivna sömnen kan jag tänka.

jennie bor här nu, innan examen. det är otroligt, hon är helt färdig imorgon. hon sover på en madrass på mitt golv och vi har organiserat samboendet på ett bra sätt. regelbundna måltider, morgonpromenader och studier. trots sin nervositet har hon somnat. skönt för henne, imorgon är allt över, bortsett från fester och sittningar som ska avverkas.

min tillvaro är upp-och-ner. inte upp-och-ner som i nära-kanten-kollaps och suicida tendenser, utan upp-och-ner som i vad vill jag egentligen? jag halvfunderar fram-och-tillbakatankar, mitt huvud är som medusas fast invändigt, tankeormar alla på en gång. lager på lager ligger slingriga idéer om oförenliga projekt och företag jag önskar jag hade mod att förverkliga. jag är alldeles för upptagen med att vilja andra saker för att kunna koncentrera mig på skolan, det går faktiskt riktigt dåligt. tentorna har blivit godkända, men inte mer. jag tänker på tavlor, på en barnbok, poesin jag vill återta, broderier, artiklarna, flytta bort. jag satt på golvet och pysslade med nåt och kom till slutsatsen att jag aldrig blir nöjd. önska-erhålla-förkasta, det är formeln enligt vilken jag fungerar. jag har velat komma in på socionomlinjen i tre år och när jag väl kom in rann all motivation av mig. nu sitter jag här utan minsta intresse för studierna, ondgör mig över saker jag vill göra istället. jag fick en stark känsla av att jag borde ta ett billigt flyg till berlin, göra ett studiebesök i konstens namn. känslan är stark, att jag måste satsa. kanske för att jag läste om åsa sandell i dn imorse. vilken kvinna, hon började boxas när hon var 28. nu är hon elva år äldre och på väg till new york för att bli champion! jag lät henne inspirera mig för att råda bot på min begynnande åldersångest. för tiden går alldeles för fort och jag utvecklas i lägre hastighet än planen, jag behöver mer tid till karriär, familjebildning, följa mina drömmar.

nyårslöften tillkommer ett efter ett. det senaste verkar vara att våga. jag tror jag måste göra nånting det här året som jag egentligen inte vågar. som att resa. eller börja boxas. eller ta mitt konstnärsskap på allvar och börja visa framfötterna.

lördag

igår, efter några timmars frustrerande försök till studier, räddade jag mig själv för en stund genom att gå till g:a tingshuset med markus och se laakso. det var en bra spelning. sarkasmerna funkade och referenshänvisningar satt där de skulle. publiken var härligt panda-15-år och mina ögon blev glansiga av nedärvd nationalkänsla när de sjöng en låt på finska: laaaakso, laaaakso.




efter sista extranumret begav vi oss till plaza. markus tog på sig finskorna och ärade östersunds medelålders invånare med sitt orgelspel, svante likaså på bas. gästerna dansade i par medan jag satte fingret på vad som fick mina vänners musikaliska brillians att gå om intet: sången. jag hade inte tänkt stanna, men mellan seten drack vi öl i baren och såg matchen mellan åsa och laila, och jag glömde så småningom bort anledningen till varför jag skulle behöva gå hem och lägga mig i tid.

efter sista set gick vi till o'leary's. markus och svante susade ner längs blankstampad snöbacke till storgatan och jag förbannade mina praktiska vintersulor. vintern är här igen, och det med råge. 10 minusgrader får duga. inne på o'leary's fick svante smak för minglet och agerade således förare i vår tur genom svettiga folkmassor, kors och tvärs och upp och ner mellan våningarna. stället var packat och av någon anledning stannade vi upp på övervåningen, där golv, trappor och trappräcke var täckta av kräk. därtill spelades den där förbannade 80-talsmusiken som för länge sedan förlorat sitt syfte som nostalgisk.
trummagnus slöt upp och efter stängning besökte vi kebabbaren, trängde oss helt fräckt förbi kön och erhöll stripstallrikar med guacamole av en tappert nattarbetande jennie. naturligtvis hamnade vi därefter på markus hotellrum, där festen ebbade ut i halvhjärtade försök till fortsatt förtärning av alkohol och slutligen bad. jag gick hem vid fyra och chattade med peter.

halv nio i morse somnade jag till sist, vaknade fem timmar senare av ett sms från jennie. den här dagen har gått åt till att försöka somna om och i misslyckandet betala tillbaka gårdagens välbefinnande med kvävande ångest. tv:n har matat mig med tre usa-producerade filmer, medan jag väntat på att ibumetinet ska verka. jag stickar vidare på min halsduk trots att jag är på det klara med att maskantalet skulle varit dubbelt. det är som en gestaltning av hela mitt vara för tillfället; allt jag företar mig blir halvdant och jag saknar motivation till ansträngning, saknar viljan till att prestera något att vara stolt över. uppgivenheten färgar alla mina tankar och har sitt ursprung i insikten om ett livslångt utanförskap. alla luckor stängs nu, alla gluggar, titthål, sprickor och glipor. jag finner inte ens någon anledning till sorg, gör ingen ansats till det vedertagna, tårfyllda ältandet, bara vet och fryser där.

stiltje

detta med att systematiskt beskriva händelseförlopp verkar inte fungera för mig. lång tid har passerat innan jag tagit mig för att uppdatera bloggen, trots att jag borde redogjort för både det ena och det andra, borde berättat om augustos 9-dagarsbesök, om bastubad och utgångar, mat vi ätit och ämnen som avhandlats. men jag vill inte. kanske för att fasen - den som är nu, här, i ingenmansland - är oinspirerande, aptitlös och apatisk.

karolina och henrik sov hos mig i natt. vi var och såg svenska akademien på huset igår. det var en bra konsert, men föraktet infann sig redan innan musiken tystnat. det är som att glädjen, upproret, viljan till förändring bara föder känslor i mig av förljugenhet. inte rörande artisternas hängivenhet, bara effekten bland massorna i stort, eller den uteblivna. jag tänker inte på något sätt argumentera för det rimliga i mitt förakt, bara konstatera att det var så jag kände. vi vaknade vid tre och åt en tråkig frukost. henrik och karolina begav sig hem till norderön och jag gick till skolan för att skriva på min hemtenta. fastän jennie var hjälpsam och osjälviskt hängiven kunde jag inte hindra paniken från att stiga upp ur halsen, trycket där igen, ogjorda saker på hög. resten av kvällen färgades av uppgivenhet, men jag agerade kompis i gänget och bjöd på utlovad middag med tända ljus. funka funka. stackars markus hade intet ont anande köpt en bag-in-box med rödvin som jag inte kunde dricka eftersom jag inte gillar. svante gav mig sin skiva. av någon anledning både erhåller och behåller jag vänner, jag vet inte hur det går till, jag funderade över det medan jag ägnade mig åt högljudda sarkasmer av lågt underhållningsvärde. bluesen har definitivt en föryngrande effekt på mitt sinne. middagsgästerna var jennie, henrik, karolina, svante och markus. efter att de tu sistnämnda gav sig iväg för att spela ännu ett set av de förhatliga jullåtarna på plaza, gick vi andra - med undantag av trött jennie som gick hem - till news för att se christian kjellvander. han var gudomlig och bekräftade effektivt varje uns av melankoli i mig, samtidigt som jag funderade över vad som egentligen är verkligt; tankarna om livet i stort, eller livet när det händer. när sista extranumret var slut skildes vi åt och jag gick upp till markus hotellrum på quality hotels. vi drack öl och tittade på otaliga avsnitt av "kvarteret skatan" och "the ali g show". vad skönt det kan vara med humor. svante somnade och jag gick hem vid tretiden.

nu är morgonen här igen och tanken på att lägga sig i sängen känns snarare hotfull än lockande. jag vill inte vakna, att vakna är bland de smärtsammaste upplevelser som finns. varje morgon när drömmen övergår till jag i sängen i rummet, går en våg av obehag genom bålen och upp till tinningarna, stannar bakom ansiktet som ångesten alltid gör. den nya dagen ska ägnas åt tentan, det finns inga ursäkter, kryphål eller kompromisser. men det kokar över och jag tänker tankar om att försvinna upp i luften och ut i ett tidlöst vacuum, gömma mig för verkligheten, svart eller vitt, bara det där oljudet de kallar livet försvinner.

krigstider

henrik och karolina var här igår, det var det traditionsenliga tedrickandet i kombination med det meningsutbyte jag saknat som fick mig att känna mig hemma. hemma med dem är verkliga hemma och jag känner mig tillfreds i tanken att så skall förbli. och det förblir. att vara sig själv ter sig för det mesta som ett abstrakt uttryck, men här är jag nanna med dem på det sätt jag önskar, kanske lugn, uppriktig.

tidig morgon duschade jag och traskade iväg till skolan för att delta i gruppseminariet som hölls i q-huset. mörk vinter. tanken på att åka härifrån inger något som påminner om acceptans, jag uppskattar faktiskt knarrande snö under fotsulan och eldarna som brinner i knutarna på universitetets vita gårdsplan. det förgängliga kastar ett ljusare sken på situationen och det blir uthärdligt att avverka etapper på vägen till göteborg. möjligheter ersätter vägspärrar. eller så tröttnade jag bara på att känna mig värdelös och det är väl självbevarelsedriften jag tvivlade på att jag hade. det var så skönt att avverka seminariet, klappat och klart, underbart. hem till lunch, powernap i varmsängen och återvände till skolan. jennie och christer satt på tredje våningen i ett grupprum, det är den där c-uppsatsen som tar deras dagar och nätter. jennie trött och kinkig fick mig att skratta med sina obceniteter och vi bestämde att det blir en särdeles tjusig middag på lördag kväll. därefter satte jag mig i datasalen och slutförde (ja, ni läste rätt: slutförde!) seminariekompletteringen jag blivit tilldelad för min bortavaro i göteborg. efter att ha mailat den till kursansvarig tog jag mig en staropramen i belöningens namn på pub oscar's. cissi var där med sina vänner. hon använde min handväska som förvaringsutrymme när hon åter hängav sig åt sitt ohjälpliga snattande på fyllan. dessa evinnerliga snuskoppar.

vid hemkomst ringde jag ett samtal som fick mina luftvägar att tjockna igen.

blues

den bara står där, lutad mot garderoben, och aldrig gör jag ens en ansats att fortsätta. det är som att den här tavlan är en enda stor påminnelse av mina försummelser, jag ser den när jag går och lägger mig, jag ser den när jag vaknar.

blues ikväll gör det svårt att minnas dagen som god, men det var den, det vet jag. jag klev upp ur sängen imorse - föga utsövd men ändå utan problem. åt frukost, läste dn (rocky först i sedvanlig ordning), packade väskan och borstade tänderna till moder jords massivas "dandelone wine". det är inte så halt längre så jag slapp trippa fram med små cp-steg till skolan. föreläsningen var ganska smärtfri idag, jag kunde till och med relatera till vad han sa och parham var på ett busigt/drygt humör som gjorde det roligt att sitta bredvid honom. men den där ointelligenta tjejen som alltid sitter längst bak och säger saker som "amen hallå! dedär kan ju ingen köpa kläder för, vet du va en tröja kostar, typ 400 liksom!" när socialarbetaren gästföreläser om försörjningsenheten, hon hade besök av sina två polare idag. en av dem var en cool hiphopish kille som satt och lyste på vår stackars föeläsares powerpoint-presentation med sin häftiga lasersiktepenna, en sån som man skulle kunna tänkas haft i högstadiet. och han nöjde sig inte med det, närå, han gick över till att rikta pricken på föreläsarens kala hjässa, vilken kille! jag orkar inte ens himla med ögonen.

efter att ha suttit på rastlöshetens nålar på övertid skyndade jag mig hem för att laga mat, ivirig att bejaka min första hungerkänsla på en hel vecka. jag slängde ihop en man-tager-vad-man-haver och läste dn, chattade en stund med augusto, rusade iväg till läkaren. det gick inge bra alls där, lyckades reta upp mig på den långa väntetiden och gjorde en dramatisk avskedsgest, rusade vidare på östersunds fula gågator med frida hyvönen i hörlurarna, köpte brevkorgar på åhléns och mat på hemköp.

jag skulle ha pluggat ikväll, skulle ha räddat mig själv, istället sysslar jag med självsabotage genom undanflykter och forcerad stiltje. det måste väl ändå gå under rubriken tvångsmässigt beteende, detta med att fullt medvetet låta bli att göra tillvaron mer uthärdlig? mamma sa till mig: "måleriet ska inte vara en ursäkt att strunta i skolan och skolan ska inte vara en ursäkt att strunta i måleriet". hon har en teoretisk poäng men faktum kvarstår: jag låter bli bara för att jag kan. och under tiden letar jag efter något som fattas, fördummar mig själv och letar på annat håll, kan det vara en cigarett, går ut och ser efter. nej, din strulsubba, det är tentan och det är inlämningsuppgiften! *håller för öronen och sjunger*