krigstider

henrik och karolina var här igår, det var det traditionsenliga tedrickandet i kombination med det meningsutbyte jag saknat som fick mig att känna mig hemma. hemma med dem är verkliga hemma och jag känner mig tillfreds i tanken att så skall förbli. och det förblir. att vara sig själv ter sig för det mesta som ett abstrakt uttryck, men här är jag nanna med dem på det sätt jag önskar, kanske lugn, uppriktig.

tidig morgon duschade jag och traskade iväg till skolan för att delta i gruppseminariet som hölls i q-huset. mörk vinter. tanken på att åka härifrån inger något som påminner om acceptans, jag uppskattar faktiskt knarrande snö under fotsulan och eldarna som brinner i knutarna på universitetets vita gårdsplan. det förgängliga kastar ett ljusare sken på situationen och det blir uthärdligt att avverka etapper på vägen till göteborg. möjligheter ersätter vägspärrar. eller så tröttnade jag bara på att känna mig värdelös och det är väl självbevarelsedriften jag tvivlade på att jag hade. det var så skönt att avverka seminariet, klappat och klart, underbart. hem till lunch, powernap i varmsängen och återvände till skolan. jennie och christer satt på tredje våningen i ett grupprum, det är den där c-uppsatsen som tar deras dagar och nätter. jennie trött och kinkig fick mig att skratta med sina obceniteter och vi bestämde att det blir en särdeles tjusig middag på lördag kväll. därefter satte jag mig i datasalen och slutförde (ja, ni läste rätt: slutförde!) seminariekompletteringen jag blivit tilldelad för min bortavaro i göteborg. efter att ha mailat den till kursansvarig tog jag mig en staropramen i belöningens namn på pub oscar's. cissi var där med sina vänner. hon använde min handväska som förvaringsutrymme när hon åter hängav sig åt sitt ohjälpliga snattande på fyllan. dessa evinnerliga snuskoppar.

vid hemkomst ringde jag ett samtal som fick mina luftvägar att tjockna igen.