lördag

igår, efter några timmars frustrerande försök till studier, räddade jag mig själv för en stund genom att gå till g:a tingshuset med markus och se laakso. det var en bra spelning. sarkasmerna funkade och referenshänvisningar satt där de skulle. publiken var härligt panda-15-år och mina ögon blev glansiga av nedärvd nationalkänsla när de sjöng en låt på finska: laaaakso, laaaakso.




efter sista extranumret begav vi oss till plaza. markus tog på sig finskorna och ärade östersunds medelålders invånare med sitt orgelspel, svante likaså på bas. gästerna dansade i par medan jag satte fingret på vad som fick mina vänners musikaliska brillians att gå om intet: sången. jag hade inte tänkt stanna, men mellan seten drack vi öl i baren och såg matchen mellan åsa och laila, och jag glömde så småningom bort anledningen till varför jag skulle behöva gå hem och lägga mig i tid.

efter sista set gick vi till o'leary's. markus och svante susade ner längs blankstampad snöbacke till storgatan och jag förbannade mina praktiska vintersulor. vintern är här igen, och det med råge. 10 minusgrader får duga. inne på o'leary's fick svante smak för minglet och agerade således förare i vår tur genom svettiga folkmassor, kors och tvärs och upp och ner mellan våningarna. stället var packat och av någon anledning stannade vi upp på övervåningen, där golv, trappor och trappräcke var täckta av kräk. därtill spelades den där förbannade 80-talsmusiken som för länge sedan förlorat sitt syfte som nostalgisk.
trummagnus slöt upp och efter stängning besökte vi kebabbaren, trängde oss helt fräckt förbi kön och erhöll stripstallrikar med guacamole av en tappert nattarbetande jennie. naturligtvis hamnade vi därefter på markus hotellrum, där festen ebbade ut i halvhjärtade försök till fortsatt förtärning av alkohol och slutligen bad. jag gick hem vid fyra och chattade med peter.

halv nio i morse somnade jag till sist, vaknade fem timmar senare av ett sms från jennie. den här dagen har gått åt till att försöka somna om och i misslyckandet betala tillbaka gårdagens välbefinnande med kvävande ångest. tv:n har matat mig med tre usa-producerade filmer, medan jag väntat på att ibumetinet ska verka. jag stickar vidare på min halsduk trots att jag är på det klara med att maskantalet skulle varit dubbelt. det är som en gestaltning av hela mitt vara för tillfället; allt jag företar mig blir halvdant och jag saknar motivation till ansträngning, saknar viljan till att prestera något att vara stolt över. uppgivenheten färgar alla mina tankar och har sitt ursprung i insikten om ett livslångt utanförskap. alla luckor stängs nu, alla gluggar, titthål, sprickor och glipor. jag finner inte ens någon anledning till sorg, gör ingen ansats till det vedertagna, tårfyllda ältandet, bara vet och fryser där.